Depression är något väldigt individuellt. För min del handlar det inte om gråt och tandagnisslan och svarta hål utan mer om en tjock grå filt som förlamar och dränerar mig på energi. Eller tänk dig att du står med fötterna i vattnet och varje våg rör på sanden, underminerar ditt underlag och får dig att vackla.
Lyckligtvis finns det sätt att hitta ut ur depressionen. Att inse att det är en sjukdom som måste behandlas, att man måste ta hand om sig och att ibland räcker inte viljan att rycka upp sig. Be om hjälp och inse att det tar tid. Förstå att den tiden ändå är bra, den läker och innebär steg framåt fast de ibland är så små att de knappt märks. Där är jag nu ...
Oftast är de murkna och då ser man ut så här efter att ha lekt ett tag. Inte kul alls. VÄFF!
Idag kom det in en man på kontoret och frågade efter mig. Tydligen har jag hjälpt honom med en sändning här i somras som det var trassel i tullen med och han hade lovat mig en tårta. Han verkade ha dåligt samvete över den långa leveranstiden så jag hade inte hjärta att tala om för honom att jag 1. inte kommer ihåg sändningen 2. inte kommer ihåg att han lovat mig tårta 3. att jag är mer förtjust i programmet Tårtan än tårta som fika (kollegorna är dock glada).
Vad har jag gjort??? Jag har anmält mig och Conrad till en lydnadstävling här i höst. Herregud! Vi har väl hyfsat koll på alla moment, det som vi inte tränat är ställande och läggande under gång. Så nu du älskling, nu är det slut med skuttande bland buskarna. Nu ska vi träna, träna, träna ...
Den här från Osborne & Little skulle jag gärna ha på någon av mina väggar. Måste bara skaffa fler väggar ...
