En dikt för oss alla

Steget

Jag måste ge mig själv en dag,
då min tanke får sväva fritt.
En dag då jag tar mitt första steg
och vet att det steget är mitt.
Jag vill vakna upp i ett eget rum,
resa mig upp och stå på golvet en stund
och fråga mig själv åt vilket håll ska jag gå.
Ett steg i sänder.
Och sedan ett steg till.
Det är härligt att se vad som händer.
När man går åt det håll man själv vill.
Jag måste fråga mig själv vem jag är
och varför jag gör det jag gör.
Jag kan inte leva med dörren stängd
och mitt liv står utanför.
Och ropar man på mig från alla håll så svarar jag:
– Vänta en stund.
Idag vill jag följa min egen röst.
Idag är jag ingens hund – ett steg i sänder.
Och sedan ett steg till.
Det är härligt att se vad som händer när man går åt det håll man själv vill.

/Kent Andersson

Förra årets luciatåg

Det där med utmaningar ...

Jag gillar egentligen inte nyheter och utmaningar. Men jag dras till dem, eller rättare sagt jag dras till känslan efteråt, när man är ute på andra sidan. När jag tagit mig igenom, försökt - vare sig om resultatet blev halvdåligt eller riktigt bra - dansat en ny dans, följt en ny takt. Det är en otrolig känsla ...

December

Så kom december med 5 cm gnistrande vit snö. Flera dagar med solsken, lågt och gyllene men sol i alla fall. Dessutom några nätter med en stark fullmåne som till och med kastat skuggor.

Vilken lycka! Åtminstone för mig. Känns som både kropp och själ suger åt sig allt ljus som erbjuds och det går lättare att andas.

Och stranden är vår igen - min och Conrads. Sommargästerna är borta sedan länge och våra är de enda spår som syns. ... ja och rävens förstås.

Sitter och ser Arga Snickaren. Tror att jag skulle ha tänt eld på eländet (huset alltså, inte snickaren) och gått därifrån. Kommer ihåg att jag kände så då och då när jag renoverade här och då hade jag ändå bra hjälp av pappa och saker och ting blev klara. Kan inte förstå hur någon orkar bo så där, måste ge psykiska besvär.