(Bilden har jag lånat från Galleri Taktil)Bor Näcken i Luleå Älv? Gårdagens kvällspromenad fick mig att misstänka något sådant. Både jag och Conrad är bortkollrade, glömska av tiden och om livet runtom oss. Conrad letade saker på sandbottnen - hans favoritsysselsättning - och jag satt vid strandkanten och tittade på vågorna. Hur de glider över ytan och över bottnen som en gyllengul rörelse. Konstant och ändå olika för varje våg. Och där var vi, länge. Bländade av solglitter, vågor och havsdoft. Sen gick vi hem genom en natur som håller på att spricka av livskraft. Löven är som små plisserade konstverk som snart rätat ut alla veck, den första sköra men ändå så intensiva grönskan. Det är så vackert och jag måste nog gå ut igen ...
3 kommentarer:
Det låter ljuvligt, ser fram emot att uppleva ännu en vår där uppe i norr..!
Vad skönt att du är tillbaka. Tänkte maila dig och kolla så att du var okej ..
Låter så poetiskt det du skriver. Vackert också! / Melina
Skicka en kommentar