Jag tror alla har dem - de där som finns i vårt förflutna. När man hör deras namn nämnas hajar man alltid till, tanken på dem lockar fram ett litet leende och ett möte ger alltid en kittlande känsla i maggropen.
Man vet så väl att de tillhör det förflutna, något som varit och som inte kan komma tillbaka. Och att det är bäst så. Men en sak är bra, de påminner om hur det SKA kännas. Den påminnelsen kan i alla fall jag behöva då och då.
4 kommentarer:
Det är skönt. Dels att känna pirret men även att känna att det är klart...
Just så ... skulle jag velat beskriva det. "Skriet från vildmarken" eller "Viskningar och rop" från det förflutna.
Den påminnelsen behöver vi nog alla då och då. Alla, och då menar jag även hela nationer. Kram!
Ha, ha - Skriet från vildmarken ja. Men nåt som man ändå är klar med.
Hmm, you have a way with words! Att uttrycka det i maggropen sittande - med klockrena formuleringar.
/M
Skicka en kommentar