Ode till ett psylliumfrö

Det finns en del riktigt fula ord. Eosinofil kolit/gastrit hör till dem. Cancer och palliativ vård hör också dit, men det tar vi en annan natt... Conrad har en kronisk inflammation i mage och tarm som blossade upp förra nyårshelgen. Han kräktes och hade blodiga diarrér. Efter en lång vistelse på Djursjukhuset i Gammelstad så fick han sin diagnos, cortison och skickades hem. I slutet på maj var det dags att bli dålig igen och denna gång så tog veterinär Pia över vården, hon är expert på invärtes medicin och min hjältinna. Med medicinering som jag lååååångsamt fasar ut och stenkoll på vad han äter så lyckas vi hålla honom frisk.

Till varje mål mat så får han psylliumfrön som fått svälla i vatten en stund och det är något som jag kan verkligen kan rekommendera till alla känsliga magar. De bildar ett slem som lägger sig som en film över sargade slemhinnor i mage och tarm och jag märker på Conrad att de är jättebra. Sen är jag rätt noga med vad han får äta! Lyckligtvis så jobbar han lika bra för några kulor torrfoder som han gör för en skinkbit, allt ligger i presentationen ha, ha. Jag försöker prova mig fram, väldigt försiktigt. Lägger till en sak som han får prova äta några gånger och så får man se om det funkar. Så bland annat får han råa märgben, det går tom bra med de som har en del kött kvar, sen finns det vegetariska tuggpinnar som bara består av buljong som han älskar. Sen älskar han kålrot och zucchini :). Det är så kul att kunna ge honom något annat. Dock går allt rökt bort, ost funkar inte. Egentligen ju mer det är behandlat desto sämre. Sen är han ju - tyvärr - väldigt duktig på att hitta egna, äckliga små tilltugg ute i naturen. Han har till och med hunnit hugga några sorkar LEVANDE, rätt imponerande men uuuuuäääääckkkk!

När det gäller hans medicin är han nu nere på så låga nivåer av cortison så det är inte ens hela tabletter längre. Ska även kolla med veterinär Pia om jag kan börja ge honom C-vitamin för att stärka hans eget immunförsvar. Vet att många är mot cortison, men jag tror inte att han hade klarat detta utan medicin. Det jag däremot lärt mig det är att man måste fasa ut det så långsamt, så långsamt och mitt mål är att han ska bli medicinfri.

Oj, det blev ett långt inlägg. Men det kändes som att jag ville skriva om att det går för en hund att leva med denna sjukdom, det jag läst på nätet har bara handlat om hundar som inte klarat sig. Många gånger så har de drabbats av något annat eftersom cortison sätter ner det egna immunförsvaret. Jag tror däremot att jag har hittat ett sätt som funkar och lyckligtvis även har en veterinär som har järnkoll på honom samt två uppfödare som engagerat sig till max. Stora kramar till er Frida, Åsa och även Anneli för allt ert tålamod och alla timmar i telefon när jag varit ledsen och rädd. Fortfarande blir jag alldeles kall när jag hör honom när han ska till och kräkas, de där klonkande ljuden just innan påminner om så många kämpiga gånger. Jag känner mig sig otroligt maktlös när han är så dålig och man inte kan göra något för att hjälpa till. Nu har jag lyckligtvis lyckats lära mig att se tecknen när han börjar bli dålig så nu är det sällan det behöver gå så långt som till kräkningar.

Nä, nu ska jag hoppa i säng igen. Huvudrollsinnehavaren av detta inlägg ligger under soffbordet och suckar, han tycker att jag är knäpp som inte ligger i sängen. Och där matte är, där MÅSTE Conrad vara ... :)