Jag läste något som träffade mig direkt i hjärtat.
"Jag har gömt mig så länge att jag glömt vem jag är." Åsa Jinder
Känner så väl igen det där. Att visa upp en mask för omgivningen, att inte våga visa sitt rätta jag och sina sanna tankar och känslor. Det är något som jag arbetar med, har kommit en bra bit på väg men ibland blir jag trött. Måste sätta mig vid vägkanten och vila. Ibland måste jag också känna efter vem jag är. Måste försöka komma ihåg och hålla fast vid det som är sant.
Vad gör att vi gömmer oss, jag och Åsa? Rädsla att sticka ut, att såra andra, rädsla att bli sårad?
Att vara en besvikelse? Om inte annat för sina egna krav på prestation?
Hoppas att vi hittar ut från våra gömslen igen Åsa.
9 kommentarer:
Det gjorde ont i ett sår i hjärtat precis *aj*
Precis så känns det ibland.
När småbarnskaoset är över (ja, jag tycker att det är lite kaotiskt), ska jag ta tag i det. Hoppas jag.
nej nej, inte gömma dig, du vekar så härlig och mysig :)
kramen!
Nope - här ska inte gömmas, minsann! Du har en utomordentligt självlysande personlighet som når långt:-)
Olika i mycket men lika i annat...
Släppa garden och visa sitt sanna jag tar tid. Och att pusta vid vägkanten en stund ger perspektiv också. Kram och styrka, på den knöliga vägen!
Inte gömma dig! Känner själv så ibland och tror att det här är prestationen som spökar... KRAM!
Känner igen det där. Man är inte alltis så start och det är inte heller rätt att bara vara sig själv...
Tack för alla snälla ord. Det är ett arbete som sakta men säkert går framåt.
Har varit där... Det är en lång väg tillbaka men vilken belöning man får sedan... *ler*
Varma kramar
Skicka en kommentar