Sommaren verkar lite bedagad, lite trött. Ni vet så där som man känner sig i slutet på en lång och rolig fest. Håret är rufsigt, sminket sitter inte så bra längre och fötterna värker och man börjar längta hem till sängen. Men fortfarande glittrar det till ... när tallarna doftar extra gott en solig och varm dag, när vi är ute på kvällspromenad i gyllene kvällssol eller som ikväll när älven ligger spegelblank.
Men jag har lite svårt att leva i nuet ... kan inte låta bli att sträcka på mig och kika framåt. Hösten är den tid då allt börjar om, det riktiga nyåret och jag är nyfiken på hur och om livet förändras. Fast samtidigt är jag glad över den här stilla tiden, en tid som lockar till eftertanke och lust till nya oprövade vägar.
6 kommentarer:
Jag älskar hösten!
Men kvinna, du klarar att både vara i nuet och se framåt. Och glädjas åt det! Bra jobbat.
Oj Anna, men det är så svårt med nuet och dået och senet ... Och jag är inte ironisk nu.
OK. Inget är enkelt, men ju mer vi stångas desto mer lär vi oss.
Nuet har jag också svårt för...men jag ser inte fram emot hösten riktigt än.
Precis som när du gick i högt gräs, känner jag hur inlägget andas kärlek till naturen och närvaro i stunden. Naturen hjälper dig liksom mig till närvaro. Eller?/uttrycksrum
Skicka en kommentar