torsdag 26 februari 2009

Regn i Rio

Helt plötsligt var den där. Låten! Och med några takter var jag tillbaka. Jag sitter i bilen på mamma och pappas gård och lyssnar om och om igen. Längtan efter mitt eget hus som en fristad brinner het och oron i kroppen är svår. Sorgen över mammas sjukdom finns i skuggorna, men den klarar jag inte av att se i vitögat. Samtidigt finns ett lugn och en insikt om den person jag börjar bli. Den människa som inte är det andra vill ha utan den människa jag själv önskar. ... och ingen vet längre vem jag är.

Låten är Lisa Nilssons Regn i Rio och tiden är cirka två år sedan. Massor har hänt och många bitar har lagts i mitt pussel. Och låten behövs inte längre ...

1 kommentar:

Peace in mind sa...

Så skönt att läsa om pusselbitarna. Att ge sig själv tiden är det bästa:)