En saga innan ni somnar

Det var en gång en kvinna, vars enda stolthet var hennes styrka. Att sårande ord fick hennes haka att höjas lite, att falskhet fick hennes ögon att bli lite kallare, att hennes hjärta kapslade in de svarta fläckar som svek gav. Tårarnas sälta fanns inte, gråten glömdes, gömdes bort. Det var lätt att såra, att ta det hon ville ha och vägra att betala priset. Bedra genom att låta någon tro att kylan var blyghet, sorg. Låta de vassa naglarna lämna märken på det hon inte ville ha men ändå inte lämna ifrån sig. En trasig speldosa lät sin spruckna cirkusmusik ljuda och hon skrek: "DET ÄR MITT LIV!!!" till envar som ställde frågor.

En dag vacklade hon och pansaret fick en spricka ... Ett litet frö fick fotfäste och rötterna spred sig ivrigt. Helt plötsligt slår något ut, något grönskar och blomstrar. Något helt annat än det blanka, kalla och hårda. Något känsligt och svagt ... något som behöver omvårdnad och ändå är starkare än allt annat. Vilt och obändigt. Nu finns inte mycket av styrkan kvar, åtminstone inte som hon alltid känt den. Det vassa är så mycket mer trubbigt, tonerna är lågmälda och spricker inte lika ofta och tårarna ... ja de är så salta och de svider så. Värme är inte alls blank och hård, den är mjuk och lite klistrigt luddig - så där så den fastnar på allt möjligt. Den värmen sprider sig även om hon har svårt att tro på den. Stegen dröjer, nästan stannar av alldeles av tvekan och osäkerhet.

Något av kylan och rastlösheten finns kvar, naglar som skrapar mot grova murar, spända muskler och ögon som smalnar vaksamt. Det finns kvar där under, bakom och vid sidan av. Vad kommer att väcka det eller är det något som ska finnas kvar för att vakta den nya mjukheten eller finns styrkan där, i det mjuka?

Än idag vet hon inte vad hon snavade över, om det var en olycka eller ett medvetet val. Hon vet inte heller hur sagan slutar, men hon hoppas att alla kommer leva lyckliga i alla sina dar.