Sorgen är opålitlig. Sommaren skimrar i sina vackraste färger och jag är glad, lycklig, nöjd med tillvaron. Men så såg jag en kvinna på mataffären som var så lik mamma och plötsligt satt sorgens vassa klor i mig. ... och då förvandlas man från en 41-årig kvinna till en liten unge som vill ha sin mamma.
Det är ju naturligt att jag saknar och sörjer henne, hon var en stor del av mitt liv. Men att saknaden skulle vara så stor var jag inte riktigt beredd på. Även om jag kan skratta åt minnen - att jag växte upp med bilden av mamma med rumpan i vädret mest hela tiden. Antingen i trädgården eller i bärskogen. Att hon kunde få busryck och jaga pappa med en skalbagge i nypan (han är jätterädd för alla kryp). Och att jag kommer ihåg att hon kunde reta mig till vansinne (och vice versa).
Men det är så mycket som jag skulle vilja visa henne, berätta och dela med henne. Hon borde få träffa Conrad nu när han är vuxen och fin, se huset nu när det nästan är klart och hon borde vara här och råda mig nu när jag håller på att skapa min trädgård. Visst är hon med mig i tanken, men det är ju lite svårt att få tips och råd från någon som är död. Och seanser tror jag inte på ... Men så är det.
Ett tips till er alla bara - krama era mammor en extra gång. För trots att de driver er till vansinne, har konstiga idéer och inbillar sig att ni bara är 14 år så kommer ni att sakna henne.
8 kommentarer:
Jag vill krama dig!
:(
Det är intressant det där med kärleken till mamman. Jag har inte haft "vett" att uppskatta min fantastiska mamma Anna-Karin förens efter 28-års strecket. Så klok och bra och fantastisk på alla sätt.
Stor kram till dig, kan ana den overkliga och jobbiga känslan...
Rana - det hade behövts och det hade känts bra :D
Annie - tror att det är ganska naturligt, att det tar tid att lära sig att uppskatta vilka underbara människor våra föräldrar är
Det du skriver ska jag läsa om och om igen. Så sant anar jag, så svårt att ta till sig i vissa lägen.
När det sedan är för sent, ja då är det ju verkligen så dags.
Tack för påminnelsen, den sög jag i mig! Stor kram.
Aaaahh.....Alskade van!
Nog for att det ar foa langt mellan Stockhom och Lule for att ge en kram sa va f*n ar det inte mellan Lule och Durham????
Stor cyberkram till dig, hjartat!
Kram vännen, kramar irl imorrn.
Peace - ibland är det så jäkla svårt att komma ihåg. För mammor kan verkligen tära på tålamodet :D
Frida - åh, vad jag längtar efter att träffas!!! Kram
Fyf - kramar
Jag kan inte föreställa mig hur det är att vara utan "den där jobbiga mamman". Men jag förstår att det kommer att bli väldigt tomt, så jag blir ledsen när jag läser ditt inlägg! Jag vill, liksom de andra, bara ge dig en stor kram, för det finns ju inget vettigt att säga egentligen.. Kram!
Skicka en kommentar