Varning för ett virrigt och vinosande inlägg!!!
Kommer precis hem efter en väldigt trevlig och väldigt lyckad kundträff. Mitt huvud är fullt av tankar och magen, hjärtat (?) är fullt av känslor. De som vi hade med oss ut var ungefär i samma ålder som mig och kollegorna och eftersom stan inte är stor så kommer den här diskussionen om vem man känner = vem man är alltid upp. Och jag är så less på det!
Jag är jag! Jag är inte mina föräldrar. Jag är inte mina vänner. Jag är inte mitt jobb. Jag är inte min bil eller mitt hem. Och jag är definitivt inte mina män - nuvarande eller ex! Jag är bara jag. Vill inte vara någon annan och skulle vilja bli sedd för den jag är. Även om jag är töntig och trist, luktar hund och har gummistövlar och är insnöad på trädgård. Tyck då att jag är det även om jag har "rätt" umgänge, bil och hem. Förut har allt det där varit så viktigt. Ha "rätt" vänner, ett hem som alla avundas, passerkort till alla bra krogar och en statusmässigt bra man. Jag trodde att det var sånt som var viktigt för mig och det var det väl då. Det är det inte längre och det känns så bra. Oj vilken lättnad det är. Jag har inte längre samma status men oj vad mycket mer nöjd jag är med mitt liv och de människor som finns runt mig.