När jag var liten så byggde min mamma och pappa ett hus. Tomten var otroligt stenig och av dem gjorde pappa en stenmur. Jag älskade att klättra omkring på den, balansera från sten till sten. Ibland var de hala eller vickade och ibland fanns det någon som var trygg och stabil.

Mina tankar påminner om den stenmuren. De löper lätt iväg och man vet aldrig riktigt vart man hamnar. Ibland är det som att gå på ett golv, slätt och stabilt men helt plötsligt vickar någon till och man halkar iväg.

Med såna irrande tankar är det så svårt att leva i nuet ...