fredag 4 april 2008

Berättare

Min mormor och morfar var leastadianer och hade därför ingen tv när jag var liten. Den saknades aldrig eftersom deras hus alltid var fullt av vänner, gäster och tillfälliga besökare. På kvällarna så satt en del av gubbarna och berättade historier. Min morfar var värst! Han berättade om skogsrået, mylingar, maror och allehanda mysterier.

Sedan dess har jag alltid uppskattat en god historieberättare. De finns de som kan få liv i det enklaste i vardagen, skildra människor och väcka intresse. Och vad mer än intresse - känslor. Glädje och sorg och en hel massa där emellan. I mig väcker de bilder, det känns som jag står mitt i. Jag kan föreställa mig hur en person ser ut, miljön både syns och hörs och dofter kittlar min näsa.

En god berättare slår det mesta och det är nog ett av världens äldsta yrken. Hoppas bara att det inte är på utdöende och jag hoppas även att barn alltid kommer få sitta i ett varmt rum en kall vinterkväll och lyssna på historier som får håret att resa sig på huvudet, skrattet att bubbla upp eller tårarna att rinna. Fantasi är en underbar sak!

5 kommentarer:

Peace in mind sa...

De äldre generationernas berättarkonst är verkligen värt att bevara. Jag kommer fortfarande ihåg min farfars berättelser från sin barndom, och morfars. Och dofter och smaker de förmedlade.

C. Meow sa...

Ja, en del människor är helt otroliga. Jag kan lyssna i timtal.

Solrosfrö sa...

Så sant! Nu kanske vi är en form av moderna berättare... ;)

Smartasmia sa...

Jepps..låter helt underbart med din morfars berättelser:-) F-n tro´t om inte sötaste fröken själv har ärvt en del:-)

C. Meow sa...

Jessika - ja, jag tror faktiskt det.

SAM - tack söta pressglastanten ;)