Hon låg på en avdelning för palliativ vård. Jag kan inte komma ihåg vad den hette eller vad det var för nummer på avdelningen, kommer inte heller ihåg hennes läkare. Däremot kommer jag ihåg att jag inte stod ut att ta de trånga trapporna upp, det kändes som om de skulle klämma livet ur mig. Så varje gång åkte jag hiss, en hiss med glasväggar så man skulle kunna se konstverken i foajén. Men jag var blind. Eller rättare sagt, orkade inte titta.
Då, för ett år sedan, så var jag mest trött, ledsen och arg. För min mamma skulle dö i cancer, sjukdomen stal en bit av henne dag för dag. Det var då jag lärde mig den svåraste läxan ... att ibland måste man ge upp, ibland räcker inte intelligens, beslutsamhet och den starkaste av viljor.
I hennes rum på sjukhuset fanns batteridrivna ljus, de brann den natten som jag och min bror satt hos henne för sista gången. Vi pratade med varann och vi pratade med mamma, även om hon inte svarade tror jag att hon hörde oss.
En ganska lång tid kände jag mest lättnad för att hon fick vila. Ju mer som jag kommer ihåg henne som hon var innan sjukdomen, desto mer saknar jag henne. Men det är som det ska vara, det är inte mer synd om mig än alla andra som mist någon. Ibland smyger sig sorgen på och tårarna bränner men jag antar att det är en del av den kärlek jag hyser till henne och trots att det gör ont så vill jag inte vara utan sorgen och saknaden.
Idag berättade min kollega att hennes pappa har cancer. Jag hoppas att hon aldrig behöver stå i hissen på väg till avdelningen för palliativ vård ...
10 kommentarer:
Hur konstigt det än kan låta kan ju sorgen och saknaden vara en lättnad. Att kunna erkänna för sig själv de svåraste känslorna är den bästa hjälpen i arbetet. Hoppas du inte tycker jag låter beskäftig men jag känner så väl igen det du skriver. Kram:)
Ja, det känns rätt och bra att sörja och sakna. Kramar tillbaka :)
Tårarna sprutar då jag läser ditt inlägg...jag kommer ihåg de mest konstiga sakerna från avdelningen på Piteå sjukhus. Kommer ihåg att juicen jag köpte i kafeterian var blaskig...ja precis sånt värdelöst vetande. Kram på dig vännen
Dina ord går rakt in. Man riktigt känner sin saknad och smärta. Stor kram till dig!
Caisa - kramar tillbaka. Ja, det är konstigt vilka detaljer man minns och vad man glömmer.
Sara - tack. Den här berättelsen har legat på lur ett tag och ville bli skriven. Kram
Cancer är verkligen en fruktansvärd bekantskap. Det är så många i min närhet som drabbats, min pappa, min svärfar, min svägerskas mamma mf.l.
Det är så hopplöst (vad än alla säger). Kramar till dig!
Som en knytnäve i magen var det där, så fint skrivet.
En mamma är en mamma och jag är så glad för varje dag vi får vara en samlad frisk familj.
Du skriver fint om sorg och saknad. Det är ledsamt och svårt att fullt ut förstå innan det drabbar en själv... kram
Petra - håller med. Cancer är en grym sjukdom och tyvärr så vanlig.
Annie - ja, familjen är det något speciellt med. Även om de kan driva en till vansinne ibland :)
Ankie - tack. Man blir en förändrad människa, vilket iof inte behöver vara negativt.
Även du min vän har tung ryggsäck. Men tillsammans väger våra ord starka & det kan vi dela i all bedrövelse.
Storkram L
Skicka en kommentar